Jag har fått negativ feedback om åsikterna som kommuniceras på bloggarna i kommunen. Det var inte första gången jag hörde det, och säker inte den sista heller. Kontentan var som vanligt en generell uppmaningen till alla om att ”Sluta blogga”. Jag gav mig inte in i debatten mot de övertygade censuristerna. Smått roande var det dock att höra argumenten; att det som skrivs inte skall kommuniceras.
Visst kan man tycka så, men varför tycker man så? Är det vidare så att informationen inte finns om den inte skrivs? Hela poängen med bloggandet är att vi alla kan bättre blida oss en uppfattning om vad som händer, vem som tycker vad och vem som är vem i politiken.
Det är inte så att man måste läsa bloggarna. Det är heller inte så att man måste tro på det som står på bloggarna. Dessutom är det inte så att man måste tro, och agera, på det man hör om det som står på bloggarna. Denna sista konklusion är mest intressant.
Något som är gemensam för de som kritiserar, är att de hänvisar till de andra ”som har läst”. Det är som om de voro barn som hittat en porrtidning, men försöker förklara sin insikt om innehållet med att det ”var kompisen som läste”. Personerna verkar besitta ett skamset förhållande till nätet. Visst är det mycken naken sanning, eller osanning, som kommer fram på bloggarna, antingen explicit eller implicit. Men all denna information, sann eller osann, säger mycket om skribenterna som annars skulle varit obekant för den breda massan. Finns det anledning att hålla undan denna information för den breda publiken, och av vilken anledning skulle det göras?
Till slut kan man konstatera att ingen rök utan eld. Är det turbulent på bloggosfären är det turbulent i politiken, oavsett hur många och hur stora lock man försöker lägga på härdarna.