Under min weekendresa till Venedig har jag inte kunnat undgå att notera hur många asiater det är som också är på besök. Det är inte spridda skurar utan det är massor av Koreaner, Japaner, Indier och Kineser. Tänker på Sven Jerrings referat, men till skillnad mot fotbollsmatchen är detta något jättepositivt i globaliseringens andra våg.
Koreaner vid Piazza San Marco
Vi har säkert var och en sett med tvekan på den första vågen av globalisering där kapitalet och varorna har fått flöda fritt över nationsgränserna, utan att samma frihet har getts medborgarna i de länder som har varit världens fabriker. Resultatet har varit ett osunt utnyttjande av människor och natur i dessa länder.
Sedan en tid tillbaka är vi inne i globaliseringens andra generation, som handlar mer om en relativ överflyttningen av rikedom till de nya industriländerna och bildandet av en medelklass. Barnen till denna medelklass är de som vi nu ser komma på besök i gamla Europa för att beskåda gamla kylskåp som de hade för tre år sedan, d.v.s. utan en 7″ full touch display. När jag jobbar med asiaterna är det med stor beundran jag ser deras attityd till att vinna – helt kompromisslösa.
Bara för några månader sedan såg vi hur Kina lånade pengar till det skuldtyngda Europa; rollerna är ombytta och det händer här och nu. Vi kommer förundrat konstatera att det inte är västerlandet ensamt som kan diktera de monetära systemen så att västmakterna kommer ut som vinnare varje gång. Det finns nya spelare som har ett helt annat fokus och muskler. Dessa nationer vet vad det innebär att inte ha kapacitet att köpa mat vid missväxt och de agerar så att de inte kommer behöva stå med mössan i hand vid de rikas bord igen.
Är detta en dystopi, det som kommer vara konsekvensen av det som händer nu? Inte kände vi oss hotade av att baltisk arbetskraft kom och började jobba på byggen i Sverige på 90-talet? Inte känner vi oss oroliga för att kineser köper upp vår statsskuld? Kanske lite oroliga? Eller, är vi ordentligt oroliga?
Vi borde nog i alla fall vara lite mer medvetna om vad som händer och vi borde ta bättre hand om den enda resurs vi har för att hänga med i världens utveckling: våra barns utbildning och dess förmåga till innovation. Fixar vi det kommer vi även i framtiden vara en drivande del i byggandet av en uthållig, resurssnåll ekonomi som välkomnar nästa miljard människor in i medelklassen och till våra Europeiska gator och torg.