Varje resa börjar med ett litet steg, i de flesta fallen till Kastrup. På julafton bar det av till Venedig, men för att överleva de numera anorektiska flygresorna besöktes SAS loungen där företaget hade dukat upp till julbord för sina passagerare.
Julbord ala SAS
Man skall inte klaga – det är den sista julmaten som kommer ätas denna julen; dillsill, currysill, köttbullar, rödkål, potatissallad och medisterkorv. Tillsammans med lite sallad, bröd och en öl var lyckan total.
Vad jag satt och funderade på när jag åt denna måltid, var att det inte är julmatsvariationen utan tanken som gör det hela till en julmåltid. Ity, för tar man bort rödkålen och sillen är man tillbaka till en vanlig vardagseftermiddag i loungen. Samma sak gäller själva julaftonen; har man inte den rätta inställningen infinner sig inte julafton själv och tror man inte på tomten lär inte den riktiga tomten dyka upp heller.
När jag kommer in på loungens toalett hör jag låten ”Do they know it is Christmas?” Inte heller med den klassikern förnimmer jag att julstämningen kryper mig närmare vid pissoaren. I stället känner jag mer hur konstigt det är att just den låten, som av mig förknippas med en svältkastastrof i Afrika, är ämnad att skänka mig julstämning i frossandets och överflödets tid.
Som 70-talist har jag vaga minnen av svälten på 80-talet, men blev påmind på nytt i veckan när jag hörde på radio om det Afrikanska svaret till ”Do they know it’s Christmas”. Svaret är en sång som heter ”Yes we do”. Musikerna som skrivit ”Yes we do” kommenterade följande:
Speaking at the launch of the single, whose proceeds will go towards teaching discipline, literacy and contraception at British schools, composer and singer Boomtown Gundane said that for years he had been irked by Geldof’s assumption that hungry Africans were also stupid.
Härligt med perspektiv…