Läser på DNs webbupplaga en artikel om kreditbedrägerier: ”30–åriga män vanligaste offren vid kreditstölder”, ingressen läser:
Parfymer i New York, lyxkläder i London. Se upp, så kan kreditkortsräkningen se ut om din identitet kapas. Värst drabbade är 70-talister. Nu planerar ett av Sveriges största kreditupplysningsföretag att ändra sina rutiner för att försvåra för tjuvarna.
Spontant så tänkte jag att detta måste ha med 30-åringarnas flickvänner att göra, att det är just vid denna tiden männen sänker garden.
Men när jag fortsätter läsa så ser jag att jag arketypen för personer som är i riskzonen, förutom att jag inte är en 30-åring längre. Det har inte med dessa personers flickvänner att göra (oavsett hur roligt det är) utan den digitala spridningen av identiteten.
Det är mycket sällan jag går i fysiska butiker (förutom när jag handlar mat) så mina kontokortsuppgifter finns på massor av internetbutiker. Dessutom vet jag inte på hur många ställen min identitet finns registrerad för att min blogg skall propagera på bloggosfären. När Bloggtoppen blev hackad tidigare i höst blev jag spak då min lösenordsalgoritm var tämligen trivialt anternerade mellan olika siter.
Detta har nu ändrats men konsekvensen är nu i stället att jag inte kommer ihåg lösenorden, utan dessa är nedskriva med risken att någon kan komma över dem i klartext i stället.
Konklusion: Hur man än vänder sig har man ändan bak.