Hörby har en katastrofal placering i skolrankingen – inget att sticka under stol med. Att vi verkligen har problem i skolan är också bevisat med tanke på resultaten som våra elever uppvisar. Jag, som själv har en dotter som är på väg upp i skolan i Hörby, är extremt orolig för vart detta är på väg. Samtidigt är jag bekymrad över de attityder mot problemen som uppvisas.
Precis som inom den sociala sektorn, där det är fackförbundet Kommunal som är dominerande, kräver Lärarförbundet i skolan instiktivt mer pengar (SkD 2011-10-16) för att komma till rätta med problemen. Varför är det så att mer pengar alltid är ”the lösning”? Är man så fattiga idémässigt att man inte kommer ur den blockeringen. Spontant känner jag likheter med den klassiska Lorry sketchen ”Ingen Lokal”
Gissa analogin…
Inom Socialförvaltningen skulle man kunna köra ner ytterligare 50 miljoner utan att komma till rätta med problemen vad gäller ekonomistyrningen av verksamheten, snarare tvärt om. Samma sak gäller inom skolan. Till 2011 års budget tillfördes en ramförstärkning, trots det är katastrof.
Mer pengar leder inte till den effektiva organisation som vi behöver inför framtiden för att, med låg taxering, kunna locka till oss nya invånare till vår fantastiska bygd. Snarare gäller det motsatta. Mer pengar gör att man får ett inflationstänk till problemen. Jag har i flertalet inlägg i debatten pekat på det goda exemplet Essunga där man, genom en ändrad attityd, vänt från att vara i botten på skolrankingen till att komma i topp. Detta hände utan att man tillförde mer pengar.
Det verkar finnas en facklig övertro till att man kan bara förverkliga sig själv i ett överflöd av pengar. Med kommunens ekonomi kommer detta inte att hända – snarare tvärt om. Och är det så att de anställda inte känner ledarskapet som pekar ut vägen för att man visst kan nå målen, då har vi problem inom förvaltningen och det politiska ledarskapet.
Det är ingen tvekan om att Hörby skall ligga i topp, därför behövs ett omtag när det gäller organisationen. Nuvarande organisation och attityder duger uppenbarligen inte – det krävs uppskärpning intellektuellt från alla håll och kanter om vi skall ro detta i hamn. För detta är riktigt allvarligt och det händer nu.
Pingback: Botten är nådd | Anita menar…
Här finns min syn på saken:
http://anitamenar.wordpress.com/2011/10/16/botten_ar_nadd/
Visst har du rätt i att litanian om ”mer resurser” känns uttjatad och skulle man jämföra skolan och socialtjänsten så är din bild om att man kan plöja ner pengar utan resultat fullt adekvat. När skolan blir av med allt mer av sina resurser, samtidigt som dess uppdrag förändras, då talar vi om en jämförelse som haltar. Låt oss börja med att resonera om ett par grundpelare som det ibland tycks vara svårt att hålla reda på .
Skolan är inte ett företag vars resultat(oftast och lite snurrigt mätta i betyg) inte nödvändigtvis kan mätas år efter år. Tittar man på betygsstatistik ett antal år tillbaka finner man att det går upp och ner. Nu är allt annat än 100% för lågt men förändringar måste ses i större enheter än ett år eftersom massor av saker tar tid.
Lärare är inte i opposition till sina elever och de arbetar inte på ett av högskoleyrkenas minst lönsamma arbetsplats in spe. Vi gör det för att vi är stolta över vårt yrke och måna om våra elever. Vi lyckas inte alltid men jäklar att vi försöker.
Skolan får massor av problem eftersom vi åläggs mindre effektiva åtgärder och rutiner som inverkar menligt på vår verksamhet. De numer avskaffade idrottsklasserna på Frostaskolan som ett exempel. Ett annat är att inte kunna köpa böcker och annan utrustning till de bästa priserna på grund av usla upphandlingsavtal som exempelvis gör att det tar över sex månader att få levererat kameror som kostar mer än de i den vanliga handeln med sämre prestanda. Det här är bara ett par delar.
När det så gäller resurser är det snarare så att skolan faktiskt saknar massor av just sådana men jag håller med om att det har varit tjatigt ibland. Elever med rätt till särskilt stöd är en sådan grupp som den vanliga budgeten sällan tar hänsyn till. Med den låga lärartäthet som Hörby kommun faktiskt har och den tunna budget som skolorna tvingas leva med finns det inga utrymmen för att plocka in folk när det behövs av olika skäl. De nya betygskriterierna på högstadiet kräver undervisning i och handhavande av digital produktion, bildbehandling och andra It-beroende fält där skolorna inte ens har ett fungerande bildbehandlingsprogram i linje med det som eleverna har hemma. Tillgång till datorutrustning är under uppbyggnad men den är fortfarande sorgligt dålig och nej jag donerar gärna min skoldator till eleverna om jag får tillgång till nätet på min egen i skolans nät så det gör mig inte gladare att ha en skoldator. Jag vill att eleverna skall ha tillgång till datorer.
Som lärare är jag stolt över min skola och ännu stoltare över vad vi åstadkommit under våren och nu i höst. Kom och titta på idéerna, på de nya metoderna, på förändringar i stämning och vänta bara så skall du få se på resultat.
Sno inte mer pengar ifrån oss dock…. Det kostar mer i längden fast från en annan påse………..
Magnus Bäcklund
Som inte uttalar sig för någon annan än sig själv
Innan man börjar diskutera placeringen i ”Skolrankingen” hade det kanske varit en bra idé att analysera vad det är som efterfrågas i formuläret (och hur har man svarat). Dvs vad är det Skolverket mäter? Det finns en tes som säger ”som man frågar får man man svar”. En kommun som t ex Lomma har en hög kunskapsnivå på sina elever, det beror till stor del på att eleverna där har akademikerföräldrar som i hög grad hjälper och entusiasmerar sina barn till att lära sig saker i skolan. Lommas höga ranking beror alltså inte på att de har fler lärare/elev eller att lärarna är mkt mer pedagogiska än i andra kommuner. Lomma har heller inte ngt hög andel av elever som kräver kostsamma extra resurser.