Efter en tids uppehåll sitter jag nu igen i SAS loungen på Kastrup. Det fanns en tid när det var allt som oftast som helgerna avslutades med en lätt måltid innan man äntrade en konservburk mot Asien.
Nu är jag bara på väg mot södra Tyskland, men jag känner igen pulsen av resandet och jag gillar den. Det är lustigt att se de andra ”arbetarna” som laddar inför nästa arbetsvecka. Fjärran är den tid när det var finkläder för att flyga – vi vet att vi alla skall trängas på en buss som går i 800km/h. I övrigt är skillnaden marginell mot de som reser på måndagsmorgonen en halvtimma till fabriken eller kontoret.
Min väska och min tidning… precis som alla andra…
Vi har allihop anpassat oss med mjuka jeans, skön tröja eller, som i mitt fall, en fleece. Alla har vi en väska eller ryggsäck. Den nya tidens pendlare på söndagskvällen.
Jag funderar på kommunpolitiken – vad är en kommun när man har Europa som vardagsrum och världen som arbetsplats. Visserligen är det inte alla som lever detta liv, men frågan är hur representativ demokratin är egentligen när gränserna suddas ut; mellan kommuner, mellan landsting, mellan länder… vi lever i världen.
Det blev så påtaglit när jag skulle ta mitt PK prov i Jönköping som Region Skåne ville ha. En kollision av världar där den ena världen är integrerad och den andra jobbar introvert.
Mina politiska motsåndare tycker jag är en isolationist när jag kritiserar det kommunala utbytesprojektet med Namibia, men jag tror inte integration sker på sättet – det är ett tillstånd att se gränser… eller att inte göra det.
Vad är möjligt? Frågan är oöändligt öppen i sin natur.
Watch out Germany – here I come.