100 000 anledningar att misstro, men det är inte hopplöst

Idag rapporterar Sveriges Radio att över hälften av svenskarna tror att korruption är vanlig eller mycket vanligt inom den kommunala sektorn. Mina erfarenheter från Hörby gör att jag inte är förvånad. Men allt hopp är inte ute – vi kan göra något åt det.

Jag får ofta kritik för att jag kritiserar kommunen, att jag genom att skriva om problem i kommunen skadar kommunens varumärke. Det är en konsekvent attityd att skjuta budbäraren i alla frågor som handlar om kommunen – varför är det så? Varför finns det ett så litet behov att faktiskt argumentera sakförhållandena?

Så första åtgärden mot korruptionskänslan är att faktiskt ta kritiken på allvar. Vi kan tänka oss tillbaka till tavelaffären där en kompis till styrelseordföranden i det kommunala industrifastighetsbolaget i Hörby fick ett uppdrag på 600 000 kronor att göra en tavla utan att en offentlig upphandlig gjorts.

All kritik om detta har borstats bort med att den som kritiserar bara har egenintressen. Samma sak med de anonyma pengarna som sponsrade målningen. Jag är övertygad om att värdet av kommunens trovärdighet vida överstiger 100 000 kronor.

Andra åtgärden är att fokusera på öppenheten. Tidigare i veckan kommenterade jag just HIFABs protokoll om att vara avsiktligt innehållslöst. Det finns inte en attityd av att försöka vara transparent och öppen.

Tredje åtgärden är att sikta på en god förvaltningsstruktur inom ärendehanteringen. Genvägar mellan olika beslutsfattare för olika behjärtansvärda syften är bara kontraproduktivt för trovärdigheten.

Bloggaren Lars Bjurström pekar också på att mer demokrati och öppenhet behövs på sin blogg. Kan hålla med i en del han skriver, speciellt vad gäller stärkningen av den lokala demokratin. Men att skjuta på näringslivet som en generator för korruption tror jag är fel. Hela poängen med offentlig upphandling är att den skall vara offentlig.

För näringslivet är det viktigt med spelreglerna i relationen till det offentliga, så man kan inte som Lars Bjurström gör, skjuta på regleringen. Men vad jag tror vi som politiker gör fel är vi gömmer oss bakom regleringen för att inte tvingas att bilda oss en åsikt och föra en öppen debatt.

Det är vår attityd att inte se entreprenörerna som en integrerad del i det offentliga rummet som man kan kritisera. Att ta tillvara på expertis som finns utanför kommunens expertis är för mig både naturligt och nödvändigt. Ta bara exemplet med asfaltskartellerna – bara för att de finns är det ingen som säger att man skall starta kommunala asfaltsbolag.

Jag är fullständigt övertygad om att vi tillsammans kan förbättra trovärdigheten, men då krävs det att lokala politiker vågar titta åt det hållet och diskutera ämnet. Vågar vi inte – då är vi hopplöst förlorade i bananrepublikernas domäner.