I helgen pratade jag med ett par som nyligen kommit till Sverige. De är mitt i processen att registrera sig hos de svenska myndigheterna och bad mig om hjälp med en teknikalitet.
Efter uträttat ärendet så pratade vi om köerna på de svenska myndigheterna. Osökt kom vi in för dem och många av oss andra aktuellt ämne om migrationen. Kanske inte så mycket om migrationen i sig, utan mer om de makrotrender som pågår.
Jag fick många tankeställare med mig och sedan dess har jag grubblat på hur man matematiskt/statistiskt kan räkna ut när samhället krackelerar. Det kanske är naivt, men om man accepterar att det inte är en exakt vetenskap, så borde alla bidragande faktorer kunna sammanställas och man får en punkt när samhällets slutar fungera.
Låt mig ta några exempel på vad jag menar. Första exemplet har jag med för att det är enkelt att räkna på men principen är den samma för alla exemplen nedan.
Första exemplet: ROT/RUT. Inte många, speciellt inte många Socialdemokratiska politiker, kommer ihåg hur byggmarknaden till privatkunder såg ut innan ROT (och senare RUT) infördes. I stort sett hela marknaden var svart, ett stor problem för både köpare och byggjobbarna som var avtalslösa och därmed utsatte sig för stora ekonomiska risker respektive hälsorisker.
Ingen skulle idag genomföra ett ROT/RUT jobb svart då hantverkarens timkostnad står i en rimlig relation till privatpersonens timlön. Empiriskt skulle man kunna få fram en faktor mellan dessa två löner för att veta när en majoritet vita jobb blir en majoritet svarta. För dagens ROT/RUT system är faktorn 1:3 – var den faktiska gränsen går återstår att finkalibrera.
Andra exemplet: Sjukförsäkringen. Fler och fler skaffar sig en privat sjukförsäkring, både inom privat och offentlig sektor är det norm att i anställningskontraktet erbjuda en sjukförsäkring. 600000 svenskar har en privat sjukförsäkring.
Anledningen till de privata sjukförsäkringarna är behovet att komma igenom primärvården snabbt och med en privat sjukförsäkring kan man köpa sig förbi köerna på vårdcentralerna. Solidariteten i samhällskontraktet urholkas av de som köper sig förbi kön. När har tillräcklig stor andel privat sjukförsäkring att samhällstanken om lika vård till alla försvunnit?
Tredje exemplet: Segregation. Hur segregerade kan våra förorter bli innan de slutar vara en del av Sverige? Vi har alla bilden på näthinnan när kvinnan som konverterat från islam till kristendom blir jagad ut ur Rinkeby när SVT skulle spela in ett reportage.
Numera räcker det med att kvinnorna i dessa områden inte klär sig enligt de klädkoder som gäller i nämnda område och den kultur som är dominerande för att få reprimander. Majoriteten är redan från utländsk härkomst i många förorter i storstäderna och därmed den dominerande kulturen.
Nyanländas flyttmönster för att komma bort från flyktingförläggningarna i glesbygd är att flytta in hos vänner och släktingar i redan invandrartäta förorter. Endast en tredjedel finns kvar i den glesbygd där de planeras att integreras i – konsekvensen är att segregeringen i förorterna blir bara större och mer omfattande.
Man borde kunna räkna ut statistiskt när Sverige upphör i en förort och en annan nation uppstår. Vidare borde man i förlängningen kunna räkna ut när Sverige upphör att existera.
Fjärde exemplet: A-kassan/Arbetslöshetsersättning. A-kassan håller på och armas ut när den år efter år hålls konstant när lönerna stiger. Dessutom så finns det en övre gräns för när när högre lön inte ger mer i A-kassa. Vill man försäkra sig om kompensation ens i närheten av den lön som man har när man jobbar, ja då får man teckna egen försäkring.
Både A-kassan och grundersättningen har nyligen höjts efter lång politisk vånda, men lik väl är det fler och fler som tecknar inkomstförsäkring, inte bara på lönen utan även på bolånen och dessutom även på avbetalningarna på kreditköpen.
Ett annat försäkringsnät i belåningsekonomin har växt fram i stället för a-kassan och arbetslöshetsersättningen. Det finns en gräns när människors ekonomiska trygghetsnätverk i stället består av privata försäkringar och behovet offentlig finansierad trygghet har blivit insignifikant.
Femte exemplet: Pensionen. I dagarna diskuteras om att vi svenskar skall jobba ett eller två år längre eftersom vi numera blir äldre. Värdet i pensionerna hänger inte med i utvecklingen, och det är ingen hemlighet att pensionernas storlek bestäms av hur det går på börsen, medan människornas behov är konstanta oavsett konjunkturläge, dock multiplicerat med mängden pensionärer.
Fler och fler svenskar har ett eget pensionssparande, både genom arbetsgivarna och dessutom en egen pensionsförsäkring/ pensionssparande. Vi får alla våra orange kuvert och mina staplar börjar allt mer viktas från den allmänna pensionen, över till privat pensionssparande och arbetsgivarens inbetalningar.
Anledningen till att det händer är att jag liksom många andra inte litar på att när jag blir gammal så kommer det finnas någon pension och att det då gäller att säkra pensionen utanför systemet. Frågan är vad som händer när de stora mängderna svenskar överger det gemensamt finansierade pensionssystemet? Den frågan är svår, men det borde gå att räkna ut när det händer.
Nu vill jag inte verka som en dystergök, men jag märker att ju mer jag studerar samhället och de makrotrender som sker i dagens samhälle, så inser jag att det samhälle med det generella välfärdssystemet som jag växte upp i kommer inte att finna kvar med den utveckling vi har nu.
Som om inte det vore nog, om inte dagens trend med ökad segregation baserad på etnisk ursprung stoppas så kommer det Sverige som jag växte upp i successivt försvinna i nationella enklaver.
När solidariteten mellan individen och nationen inte finns kvar, baserat på att nationen har försvunnit och/eller utbytet av de skattepengar som betalas in till den gemensamt finansierade välfärden distribueras så brett på så många människor att effekten av systemet blir ringa för individen, då kommer systemet att upphöra att existera.
Vad kan man då använda denna dystopiska matematiska filosofi till? Jag kan tänka mig att man kan använda detta när man pratar om mängder, eller rättare sagt när man inte vill tala om mängder. Detta inträffar när individens rätt står mot samhällets rätt att överleva – detta är ett område som alla politiker skyr som katten skyr vatten.
Varje söndag strax innan tionyheterna i P1s God Morgon världen ger en samlad panel 18/10 bilden att regeringen inte har kontroll på flyktingsituationen. Ingen politiker, utom de från Sverigedemokraterna, säger dock att så är fallet.
Ingen rikspolitiker vill ta ordet volymer i sin mun men om man sätter det mot de matematiska modellerna så borde man kunna komma fram till ett värde när segregationen, arbetslösheten och de papperslösa blir så stor att samhället kollapsar.
Balans mellan rättigheter och skyldigheter
Ingen skull kunna ducka frågan om volymer utan man skulle få en diskussion när man ägnar sig åt politisk brinkmanship för att undvika konflikten mellan individ och samhälle.
I alla exemplen ovan är det konflikten mellan individen och samhället som är avgörande där dagens syn att individen är av sådan överordnad betydelse att samhället får står tillbaka.
Det fungerar så länge som samhället håller ihop men det finns, som jag har argumenterat om ovan, en bristningsgräns där individen är förloraren. Vad vi ser med immigrationen är en obalans mellan rättigheter och skyldigheter, där rättigheterna till asyl används mer än skyldigheten att bidra med medel till samhället.
Detta har inget med rasism att göra, det är enkel matematik.