Ett bondeoffer blev resultatet av nekad ansvarsfrihet

Lär vi oss inte av vår historia så är vi dömda att uppleva den igen. Förra mandatperioden klarade Eva Carlström sig några månader innan hon fick sparken. Nu ikväll får vi läsa i Skånskan att socialchefen i Hörby får sparken… igen.

Jag måste nog konstatera att det var nog lite väl fort marscherat av den nya socialnämnden att kicka förvaltningschefen bland det första man gör. Nej, denna åtgärd kom troligtvis inte från Hans Frank och det nya teamet i nämnden. Troligtvis kom det från annat håll.

Så var skall man då söka orsaken till konflikten? Kanske finns den inom förvaltningen eller en konflikt mot staben. Inte helt otroligt att det skurit sig i den redan väldigt ansträngda relationen där ekonomikontoret inte givit ett bra stöd till Socialförvaltningen och dess ekonomistyrning.

Omvänt kan det vara så att man från kommunledningen inte känner sig ha kontroll på Socialförvaltningens verksamhet och söker något sätt att försvaga förvaltningens position

Eller är det de anställda som revolterar under de ständigt pågående besparingsåtgärderna. Är det så att fackförbundet kommunal ligger bakom. Man sitter i toppen både i det politiska systemet i skepnaden av Socialdemokraterna och agerar genom arbetstagarorganisationernas möjlighet till påverkan.

Säg inte att ni inte var informerade om detta scenario innan. Det enda som är säkert är att notan för chefsturbulensen skickas till skattebetalarna, ett års uppsägning, konsulter som back-fillar och till sist en nyrekrytering kostar minst 2 miljoner – en politisk kostnad.

Det är dock talande att Tommy Hall satt ute i Svensköp och sa att ingen politiker skulle få ta några konsekvenser för problemen med underskotten inom  det sociala i Hörby. Nu förstår vi vad det betydde; skulden skickas ner till tjänstemännen.

Bondeoffer eller svart får

Skånskan kopplar ihop det faktum att den politiska kommunledningen sitter i orubbat bo i kommunstyrelsen; Susanne Meijer, Eva Lindholm, Kristina Hansen, Gerty Holst, Gunvor Håkansson, Birger Larsson, Lars-Evald Svensson.

Lite intressant är det att alla dessa politiker har dessutom konstaterat att nämnden är underfinansierad. Detta är något som torde tala för att man inte kan lasta socialchefen för underskottet. Att utkräva ansvar från politikerkåren verkar vara lika svårt som att försöka dränka en frigolitbit.

Men om vi nu skall hänga tjänstemän för det politiska debaclet i nämnden, varför skall vi då stanna på toppnivån? Varför inte göra upp med tjänstemannen som på nämndmötet blev påkommen med att visa statistik från året innan. Efter att detta påtalats kom tjänstemannen tillbaka på nästa möte en månad senare med samma bild.

Jag ler fortfarande åt incidenten, men kontentan här är att det kan inte vara lätt att vara socialchef – speciellt om man inte har en fungerande dialog med ekonomikontoret. Varför inte städa på ekonomikontoret också när man ändå är igång, så att tillförlitliga ekonomiska prognoser inom socialförvaltningen kan levereras före årsbokslutet.

Tittar vi framåt så kan vi konstatera att den snabbaste och mest kostnadseffektiva åtgärden vi kan göra nu är att rekrytera nästa socialchef på en tidsbegränsad anställning på 4 år – fasförskjuten på 4-6 månader jämfört med mandatperioden. Eva Rehnlund, Eva Carlsson och nu Peter Hansson – det är mer än en tillfällighet att mönstret upprepas med periodiciteten 4 år.

Peter Hansson har varit lojal med den förra regimen. Förklaringen till händelsen är nog så enkel att det är Susanne Meijer som till det facila priset av 3 miljoner blivit av med en förvaltningschef som är lojal med en politisk agenda som inte gäller längre.