Cementeringen av flyktingpolitiken måste brytas genom etisk analys och diskussion

Jag liksom många med mig har de senast åren brottats med konsekvensen för landet Sverige när flyktingströmmarna från världens oroshärdar ökar. Vi vet alla att landets resurser är begränsade och flyktingarnas behov, oavsett om de står vid landets gräns eller om de befinner sig i flyktingläger i Darfur, är i det närmaste oändliga, i alla fall för ett litet land som Sverige.

Det är intressant att se hur hela det politiska spektrumet i Sverige gemensamt håller med om att Sverige ensamt inte kan lösa problemen, utan att det krävs en gemensam insats inom FN/EU för att fördela trycket av de behovssökande.

I torsdags och i fredags så var jag på några leverantörsbesök kring Åålborg i Danmark. Det återkommande ämnet, när vi släppte diskussionerna om tekniken, var frågan ”Vad i hela friden håller ni på med i Sverige och den politiska krisen?” Naturligtvis handlade det om immigrationspolitiken. Och det är så att Sverige verkligen har en helt annan politik vad gäller flyktingmottagande. De danskar som jag pratade med beskrev den svenska politiken som självutplånande.

Det svenska relativt liberala mottagandet är inte bara känt i Danmark utan i stora delar av världen, speciellt i de områden som genererar flyktingar. Samtidigt vet man om att det finns mycket begränsade möjligheter att komma till Sverige på laglig väg. I princip bara genom att bli klassad som kvotflykting av UNHCR. Konsekvensen av det är att alla som vill komma till det liberala Sverige måste ta hjälp av människosmugglare som årligen tar livet av tusentals flyktingar på Medelhavet.

Med Sveriges liberala hållning tillsammans med det faktum att det är omöjligt att komma till Sverige lagligt gör att det är vi själva som är ansvariga för liven som offras helt i onödan på Medelhavet. Detta är något vi som nation borde ställa oss frågande till om vi skall fortsätta vara uppmuntrande till eller om vi skall skicka ut ett annat budskap.

De som står på barrikaderna och aggressivt vrålar humanitära skäl till att fortsätta den inslagna politiken brister i verklighetsinhämtningen och gör sig skyldiga till inhuman massdöd på Medelhavet eller förgiftning i täckta lastbilar under flyktingsmugglarnas försorg. Endast i naivitetens Sverige kan vi tillåta detta fortsätta.

Samtidigt som etablissemanget står på barrikaderna och skriker i övertoner har vi i Sverige överlåtit till ett litet nationalistiskt isolationistiskt parti att växa sig starka. Sverigedemokraternas ansats är att kraftigt dra ner på invandringen på grund av en nationalistisk föreställning om det svenska – om att endast i Sverige äter man svenska kebabpizzor.  Deras ansats är varken att komma till rätta med dubbelmoralen i massdöden på Medelhavet, eller att vi som nation göder människosmugglingen och organiserade brottslighet, eller att vi med stora resurser bara hjälper en bråkdel av alla de hjälpbehövande.

Problemet är att i frånvaron av de etablerade partiernas förslag på åtgärder så har Sverigedemokraterna, i sin jakt på att uppfattas som något annat än något som katten släpat in, lämnat förslag på lösningar. Som känt är så kan även en blind höna hitta något att äta, men trots att jag letat har jag inte hittat resonemanget bakom ställningstaganden, annat än de ovan nationalistiska. Konsekvensen är att varje förändring av flyktingpolitik ses som att tillmötesgå Sverigedemokraterna, vilket är ett tabu för alla etablerade partier. Cementeringen är total.

Ett nytt angreppssätt är nödvändigt för att undvika stigmatiseringen av domänen och lösningarna. För att inte köra fast i ovan vinkelvolt skulle jag därför vilja ta min utgångspunkt i Statens Medicinsketiska Råd. Detta råd har  som uppgift att bland annat diskutera prioriteringar mellan olika medicinska insatser i en resursbegränsad vårdapparat.

De principer som ligger till grund inom vården för prioriteringarna skulle till stor del kunna appliceras  inom den globala flyktingproblematiken. De grundläggande prioriteringarna pekas ut enligt nedan:

• Människovärdesprincipen: Alla har lika värde, samma rätt att få sina rättigheter respekterade, och ingen är i detta avseende förmer än någon annan.
• Behovs- och solidaritetsprincipen: Den som har störst hälso- och livskvalitetsrelaterade behov ska komma i första hand.
• Kostnadseffektivitetsprincipen: Ingen har behov av något som inte har effekt. Därför ska en rimlig relation mellan kostnad och effekt eftersträvas.

Dessa skrivningar kan tyckas vara självklara men för att förstå de bakomliggande resonemangen, bland annat för att inte hamna i ett utilitaristisk resonemang, rekommenderar jag starkt att man läser kapitel 10 i SOU om Vårdens svåra val, som kan laddas ner på regeringens webb-plats.

Att alla människor har samma värde och att alla har rätt att få sina mänskliga rättigheter respekterade är fundamentalt. Detta innebär INTE att det är en rättighet att bli svensk medborgare. Vad skrivningen däremot säger är att sett över hela flyktingkollektivet så är det inte så att de som lyckats ta sig till Sverige kan på något sätt göra större anspråk på att få bli svenska medborgare än någon annan flykting.

Snarare torde det motsatta gälla då dessa människor vid vårt lands gränser har gynnat kriminell verksamhet för att ta sig hit, låt vara att vi har tvingat dem till det. Utvisning efter avtjänat fängelsestraff nollställer hela flyktingprocessen. Detta moment 22 gör att dubbelmoralen i vår flyktingpolitik leder till att vi som nation undermineras etisk när vi de facto premierar dem som begår brott. Dilemmat är att de som begår brottet och de som straffas för brottet inte är samma personer.

Genom behovs- och solidaritetsprincipen gäller att de som är i mest behov av skydd skall ha det. Med dagens ordning får vi en motsatt effekt, att de som har mest resurser kan använda dessa för att på illegal väg ta sig till Sverige och få sitt fall prövat. Och vidare så innebär anhöriginvandringen (som utgör den största delen av invandringen till Sverige) att vi ytterligare premierar de resursstarka migranterna som i princip inte är flyktingar.

Enligt ovan princip borde staten Sverige satsa på de individer som har de största skydds- och resursproblemen. Per definition är det inte de som står vid vårt lands gränser utan det är de som är kvar i flyktinglägren närmast oroshärdarna.

Fredrik Reinfeldt säger i Expressen att

Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig.

Så skall man förstå uttalandet ovan och talet i somras om att vi skall öppna våra hjärtan så är det för en politik att etablera flyktingläger i svensk glesbygd. Så frågan är om det är mer effektivt locka flyktingar till ett norrländskt hinterland än alla andra lösningar? Därmed är vi inne på den tredje principen:

I kostnadseffektivitetsprincipen säger vi att om ovan är lika så är det den åtgärd som ger mest effekt som vi skall tillämpa. Återigen skall vi se på hela flyktingkollektivet och inte bara till de som lyckats ta sig till landets gränser.  Var uppnår vi mest effekt för våra pengar? Svaret på denna fråga är att det gör vi genom att hjälpa det stora flertalet flyktingarna på plats nära, men på säkert avstånd från, oroshärdarna.

Jag kommer fram till samma lösning på problematiken som jag har skrivit om ovan som Sverigedemokraterna anger som sin lösning. Visst var jag inte först ut på fältet men detta är den mest rimliga hållningen och Sverigedemokraterna skall inte beträda denna mark ensamma. Är det så att vi gör detta av rätt anledning så har vi stora chanser att lyckas och göra livet bättre för många fler som har större behov, än vad vi lyckas att göra idag.

Om vi anslog alla pengarna till UNHCR som vi spenderar inom landet för att administrera och pliktskyldigt försöka integrera immigranterna så kommer vi uträtta så mycket mer för mänskligheten genom att återigen beträda den högre moraliska marken. Sverige kan återigen vara ett internationellt föregångsland och inte ett avskräckande exempel inom humanismen. Genom att fortsätta ta emot kvotflyktingar som vi gör och därmed visa på en väg framåt för andra länder att dela ansvaret med kan vi på ett organisera och icke-livsfarligt sätt se till att de mest hjälpbehövande får hjälp.

Sverige befinner sig i en politisk kris som har sitt ursprung i att det samlade politiska spektrumet har valt att bortse från ett litet men viktigt politikområde som stora väljargrupper finner vara angelägna eller hyser oro inför. I detta vakuum har Sverigedemokraterna positionerat sig med både tur och skicklighet. Med svar som nationalism och protektionism försöker man lösa svåra humanitära frågor som bara kan lösas med internationalism och solidaritet.

Med en aktiv och konstruktiv politik även inom detta område från etablerade partier kommer man dra undan mattan för Sverigedemokraterna. Väljer man att bortse från detta kommer man ha än större problem efter mars, och då inte bara med Sverigedemokrater och budgetomröstningar.