Jag läser på socialdemokraten Anita Ullmans blogg om hur man blir en rasist eller högerextrem om man inte tycker om Namibiaturerna. Lite skämtsamt skulle jag kunna vända på den observationen: Om det är så att man inte kan diskutera och ha åsikter om projekt med fjärran kulturer, då är man rasist. Men det finns en djupare konsekvens.
Tidigare har jag skrivit om hur ofta rasistkortet spelas ut och frågat er läsare om det är en effektiv metod. En fjärdedel tyckte att det var ett effektivt sätt, att i debatten kleta ner någon annans person med begrepp som av historien är förknippat med de mest gruvliga övergreppen mot mänskligheten.
Inte för att jag likaställer bristande syn på yttrandefrihet med folkmord, men dessa begrepp är utplacerade på samma skala men inte på samma position, graderad på brottens gravitet. Att direkt lägga hämsko på debatten genom att plocka fram de kraftigaste ord man besitter, har bara ett syfte.
Nu när jag har tänkt lite till ser jag att det finns ett annat perspektiv på detta. Initialt så tänkte jag bara på vad andras bild på den ”nedsmetade” skulle bli. Nu ser jag dock att effekten på den nedsmetades vilja att diskutera också påverkas och det är så mycket mer allvarligt. Detta är vad vi normalt sett refererar till som härskartekniker.
Intressant nog ser vi det rätt så ofta inom Hörbypolitiken. Det finns riktligt med direkta anklagelser om maffia och om rasism, men även indirekta anklagelser som insinuerar att det goda ledarskapet och sanna värderingarna är det enda och rätta. Detta innebär indirekt att opponenternas ledarskap och värderingar är obefintligt eller åtminstone förkastligt.
För i vems intresse är det att inte vilja ha mer debatt med mer åsikter och mer argument. Ingen demokratisk sinnad person skulle i sin vildaste fantasi vilja uppnå detta. Är det så att vi har problem här i kommunen? Detta måste vi i så fall sätta sökarljuset på.
Varför är detta då viktigt? Om man inte bemödar sig med att notera nyanserna lär man ej heller kunna tillgodogöra sig nya perspektiv. Att leva i ignorans måste väl ändå vara upp till den enskilde? Men vägen mot fundamentalism är utstakad med sinnet som anväder överorden. Få mirakelkurer finns att tillgå, oavsett hur mycket man tror på mirakler, för att vända på den resan som ofelbart bär till stupet.
Vi har redan under mandatperioden haft skarpa konfrontationer mellan den representativa demokratin och ren och skär maktfullkomlighet. De lagar som skulle skydda oss mot kupper höll precis mot angreppet. Men hur centralt och starkt är egentligen demokratibegreppet i Hörby? Är det så att man ens får ta upp detta i ljuset? Dessa frågor är så intressanta att fundera över och vi alla har orsak att göra just detta.
I morgondagens inlägg skall jag ta ett exempel på hur demokratisk representation har hamnat i baksätet och vilka konsekvenser det får.
Pingback: Institution för demokrati, med underskott av demo och för mycket av krati « perelis.se