Har läst en intressant artikel på DN debatt som handlar om det nya medialandskapet: DN 2012-02-19 ”Vad viskar makthavarens rådgivare idag till fursten”. Jag som skriver detta, och troligtvis de flesta som läser det, bor och verkar i en liten kommun i södra Sverige – låt oss titta på det lilla samhället som ännu inte har tagit det stora steget ut i dynamiska medievärlden.
Småstadens mediadynamik är så mycket enklare jämfört med storstädernas flöde av åsikter och ståndpunkter. Just nu i skrivande stund finns det sju politiska bloggar och en lokaltidning som utgör det publika flödet, tillsammans med med kommunens webb och övrig offentlig kommunikation.
Till det kan man lägga Facebookflödet som har sin ryggdunkande karaktär av ”klubben för inbördes beundran” som sällan bryter olika åsikter, utan mer bidrar till bunkermentaliteten i dessa sammanslutningar.
Vad som är positivt i denna konfiguration, även om den är liten, är att det finns ingen central organisation eller kontroll. Det är kommunicerande kärl mellan de olika kanalerna, vilket reflekteras av kommentarerna som lämnas på de olika mediernas kommentarsfält.
De politiska organisationerna förmåga, även i lokalpolitiken, att presentera en välputsad yta minskar. Möjligheterna för medborgarna att titta in i de politiska partiernas interna processer när transparensen och kontaktytorna ökar, är bra för partierna, väljarna och demokratin.
När denna multipolaritet har uppnått en viss dimension, krävs det en helt annan politiker som inte agerar utifrån interna politiska intriger utan förmår att renhårigt föra en öppen och ärlig debatt med omgivningen. Detta är en spännande utveckling som vi bara har sett början på.
Ett osunt kontrollbehov är en omöjlighet att besitta i ett multipolärt mediasamhället i en storstad. En ”furste” med endast en lokaltidning att förhålla sig till går säkert alldeles utmärkt att hålla koll på i en lite ort som Hörby. Men när de oberoende noderna i informationsflödet ökar och mediasnurran går på i princip dygnet runt, är det omöjligt att kontrollera informationen eller åsikterna. Artikeln i DN avslutas med
Fursten hoppas, men sover han bättre i dag än tidigare om natten när dessa trender vägs samman. Knappast.
Jag är den förste att hålla med. Forna tiders omnipotenta ledare (eller starke man) i den lilla kommunen är på väg att fasas ut mot något mer dynamiskt. Just i Hörby vet vi inte riktigt hur det slutar med den absoluta toppen, men förändringen jag uppfattar har ett bredare stöd ute i samhället än av toppen själv.
En vän till mig hävdar att bloggen perelis.se får motsvarande konsekvenser för Hörbys politiska etablissemang som författaren Roberto Saviano får för maffian i Napoli. Om en blogg har 20 läsare har bloggens författare problem, om bloggen har 200 läsare har de bloggen behandlar problem. Vi ser det hända här i Hörby. Ironiskt nog är det författaren som är maffia i Hörby inte inte tvärt om, som det är i Italien.
Visst kan jag fascineras över gryningen av den politiska bloggosfären i Hörby, men lokaltidningen (och lokaljournalisten) är ännu fullständigt ohotad av de sociala medierna i form av påverkanskanal. Man kanske skulle kunna sträcka sig till att säga att ”en insändare i SkD säger mer än tusen blogginlägg”, i alla fall vad gäller påverkanseffekten.
Trots den observationen vill jag ändå påstå att den politiska debatten har blommat upp (eller exploderat beroende på vad man tycker om det) i Hörby. Jag tror att det finns en betydligt större medvetenhet om och intresse för lokalpolitiken. Vi kan till exempel se att Moderaterna har fått många nya medlemmar, detta under ett icke valår, vilket med gammal logik borde vara häpnadsväckande efter diskussionerna som varit, men är logiskt i det nya landskapet.
I en parallell debatt på Kulturradions Nya vågen i (SR P1 naturligtvis) diskuteras de verkliga drivkrafterna bakom den politiska kommunikationen, eller engagemanget inom media, bland annat sociala medier – att engagemanget är till för att forma sin egen identitet, eller en form av narcissism. Lyssna på programmet och se om du känner igen spelarna i kommunen – kanske jag är en av dem?
Även diskussionen om fursten är relaterad till ovan diskussion om narcissism, där politikerns klass anges av hur långt ifrån personfokuseringen man kan komma. Jag tror att man som politiker inte kan vägra medielandskapet utan måste acceptera att man är en del av det – if you can’t beat them , join them!
Jag får ofta kritik för att jag kommenterar individer, vad de gör och vad de säger. Visst, driver det diskussionen mot en personifiering, men är det nödvändigtvis negativt att personerna bakom protokollen blir synliga? Är det så att våra medborgare inte vill att en persons välpolerade yttre skall representera den kommunala politiken?
För vad är det hägrande målet – visst måste det vara att fler människor känner ett deltagande i vårt gemensamma bygge och dess styrning. Kommer vi en liten bit på väg på den resan har vi kommit långt.
Läs mer: jag har tidigare varit inne på diskussionen om det förändrade mediasamhället i ett tidigare blogginlägg: perelis.se 2011-07-15 ”Det nya paradigmet i Hörby är en svårhanterad parameter”